tillbaka startsidan Jag skall här berätta om min "inneboende" som heter Beterews syndrom, det är en ryggsjukdom som OM man har tur kan gå bort efter ca 10 år säger vetenskapen. 1980-talet insåg man att även kvinnor kunde drabbas av sjukdomen. Det är en av många reumatiska sjukdomar som också tar lång tid att fastställa. Jag skulle vilje beskriva den som om att man måste alltid röra på sig hur ont man än har för annars stelnar man till i alla ryggens kotor. Det liksom cementeras igen av kroppen. En sjukdom som kommer i skov och känns som ett ordentligt ryggskott men går knappast över lika fort. Jag fick en dag ett underbart brev av min kompis som tyvärr också är drabbad men av en annan ond sjukdom i samma "familj". Jag skriver av hennes brev eftersom det stämmer på pricken...............precis så ÄR det att leva med en OND "inneboende". Jag ändrar lite för att det skall stämma in på mig. Men då att, jag har två labbar och att jag är stel av värk på morgonen och trött som ett såll av värk på kvällen. Ibland får ambulansen hämta mig för vård ofta får kryckor o rullator bli mina stöd. Men tiden går och tack o lov kommer skoven inte så ofta som de 20 första åren! Tack snälla Anne-lie för att jag fick lov att skriva ner detta på min hemsida. Mitt liv med "Gubben värk" Gubben värk flyttade in i min kropp redan när jag var i( egen berättelse) 10-årsåldern, men då var Gubben Värk ganska ung han också så då var det inte så farligt för min del men jag fick gå i specialgympa i skolan. Det kändes mycket trist eftersom jag var något av ett ljushuvud i gympan. Åter till brevet. Men 1974 flyttade Gubben värk in i min kropp och han har aldrig tagit semester, Gubben värk gör allt för att göra livet så svårt som möjligt. Att leva med honom som ständig följeslagare är en kamp, en kamp att vara starkare än honom, ett försök till kompromiss gör honom bara värre, han bor i varje kotled och varje muskel och gläds åt min förtvivlan när han gör värken outhärdlig, han njuter när jag gråter, han älskar när jag blir "deppig" och straffar mig hårt när jag försöker vara starkare än honom. Att vräka honom går inte så varje morgon planerar jag dagens moteld mot honom. Jag vet att jag inte kan bli av med honom så jag gör saker som gör det något lättare att leva. Ja du Gubben värk, du har bestämt dig för att bo kvar hos mig och göra mitt liv till en plåga så då har jag bestämt mig för att slåss mot dig, jag vet att kampen är mycket ojämn, jag kan aldrig bli av med dig men jag kan få lindring, jag tänker inte falla offer för dig, du skall inte få mig att ge efter. Det skulle vara lite enklare att stå ut med dig om du bara tog semester någon gång, en dag eller två, det kan du också behöva med tanke på hur hårt du arbetar för att göra livet surt för mig. Jag skulle vara tacksam för lite andrum i värken ibland. Men du Gubben värk, du kan göra livet surt och svårt för mig men du skall aldrig få ta ifrån mig min livsglädje, glädjen över att vakna och ha klarat av de första morgontimmarna (även kvällstimmarna) utan hjälp, glädjen över att se barnbarnen  leka med mina pälsflickor (mina labradorer) och höra deras glada skratt, glädjas över att mina labbetjejer är mina bästa kompisar, att kunna träna med dem, du är visserligen alltid med men då känner jag dig inte lika mycket. Glädjen över att min familj klarar sig och är friska, så fortsätt du Gubben värk med dina elaka upptåg jag kommer alltid att slåss mot dig och kanske du en dag tröttnar eller jag dig besegrat! Vi har en lång kamp i en tid nu, jag undrar om du inte har börjat öva prickskytte för du siktar in dig på vissa delar av min kropp och träffar alltid någon del, inte samma, men det gör lika ont var det än träffar, nu är jag inne i en period då det är ett helt företag att gå ur sängen på morgonen, du sover visst aldrig, varje steg är en pina, är det så här resten av mitt liv skall vara? Men, Gubben värk, återigen har du förlorat för jag har insett att livet har massor att ge trots dig och värken, och mitt bästa vapen mot dig är mina labbetjejer min kära pälsflickor som måste ut och ha sina dagliga promenader och då vaknar min kamplust igen. Du hade mig i ditt grepp i en tid men nu är jag beredd att slåss igen, du kan öva prickskytte på någon annan. Att vinna denna seger över sig själv, värken och dig känns alltid lika uppfriskande. Ja du Gubben värk, nu har vi haft en lång och kall vinter och ännu dröjer det innan våren är här, min kamp mot dig har varit väldigt ojämn men så mycket är klart att du måste ha frusit mycket denna vinter för du har tänt eldar lite överallt i min kropp, det har varit en nästan outhärdlig plåga denna brännande smärta, och inte ens mina pälsflickor har fått den motion och träning som dom behöver, det har varit på håret att jag har givit upp. Alla mina glädjeämnen i livet har varit borta, all min kraft har gått åt att försöka bemästra värken du ger mig. Det är som om du just nu intensifierar dina elaka uppsåt. Fast idag när jag var ute och hörde hur det porlade av smältsnö och såg hur skatorna började plocka pinnar vet jag att värmen kommer tillbaka och med den en lindring i min kropp och då vaknar min kamplust igen, du skall inte vinna över mig Gubben värk, du må göra livet svårt många gånger och jag kan inte bli av med dig men du kan inte knäcka mig, jag dämpar dina attacker med mina värktabletter och får en viss lindring. Detta är sista gången som vi talas vid för jag vill inte bli en gnällig kärring utan jag är stark och kan stå emot dig. Jag hoppas att du kan leva med vad du och dina likar bor i andra kroppar ställer till med, jag har lärt mig leva med dig. Lev väl Gubben värk du kanske någon gång kommer på andra tankar och försöker leva ett snällt liv. Hoppas kan man ju alltid.